De modl̦sa РJohn Lapidus
Trots att Sveriges biståndspolitik spelar en viktig roll i flera fattiga länder är det sällan vi hör något om det i massmedia. Därför är det synnerligen intressant att läsa en roman som utspelar sig bland biståndsarbetare i Nicaragua.
Som titeln antyder är det en bok om feghet. Flertalet av bokens karaktärer saknar modet att stå upp för sina ideal.
The book pond gör en mycket bra sammanfattning av historien (betydligt bättre än förlagets baksidestext!):
“PÃ¥ plats i Nicaragua finns bistÃ¥ndsarbetaren Erik Holmberg som tillsammans med sin egen och andra välgörenhetsorganisationer arbetar för att fÃ¥ ut förnödenheter och utbildning till det fattiga folket. Det börjar gÃ¥ rykten om att Sveriges bistÃ¥nd till Nicaragua ska dras in om inte landet skriver under pÃ¥ Internationella Valutafondens krav, och Erik gör det till sin sak att kämpa emot detta, vad han anser, vansinniga beslut.
För att ta reda pÃ¥ hur diplomatin kommer agera i frÃ¥gan börjar Erik och kollegan Jaime att bugga den svenska ambassadekonomen Tomas hus. Det har ett dubbelt syfte och komplikation, eftersom de bÃ¥da ocksÃ¥ har gÃ¥tt och kärat ner sig i Tomas fru Kristin.”
Mot slutet av boken fÃ¥r historien en hissnande utveckling, vilket bidrar till att höja berättelsens tempo. Annars är lÃ¥ngrandighet en av bokens svagheter – tyvärr är den ganska seg.
Författaren begÃ¥r ocksÃ¥ en del amatörmisstag i sitt skrivande, t.ex. behärskar han inte perspektiv tillräckligt väl – utan växlar mellan ett begränsat tredjepersonperspektiv och ett allvetande berättarperspektiv. (Det är dock ett grepp som även väl etablerade författare använder sig av, t.ex. Dan Brown. Fast särskilt litterärt är det inte.) Även slumpen spelar en alltför stor roll i intrigens utveckling.
Handlingen retarderas ocksÃ¥ i för stor utsträckning, dvs. stoppas upp av infällda politiska resonemang. Det är ok om detta sker i mindre utsträckning, men att fälla in ett lÃ¥ngt politiskt resonemang pÃ¥ tre-fyra sidor just när tvÃ¥ personer brottas vid ett stup – det är bara för mycket.
Nu skulle man kunna tro att jag inte alls uppskattade boken. Riktigt sÃ¥ illa är det inte. Tvärtom upplever jag att mitt liv berikats av att läsa den, framförallt pga. detaljerna om livet och kulturen i Nicaragua – detaljer som mÃ¥ste vara självupplevda av författaren! Ibland gjorde det mig entusiastisk över att författaren lyckas förmedla smÃ¥, men otroligt talande detaljer, t.ex. om problemen med parasiter, de smÃ¥ avföringslaboratorierna, lukten inne i staden, den livsfarliga trafiken och förhÃ¥llandet mellan svenskarna i hjälporganisationerna och lokalinvÃ¥narna i byarna pÃ¥ landsbygden.
Det är omöjligt att inte bli imponerad av den möda John Lapidus lägger ner på att marknadsföra boken i bokbloggosfären. Sällan har en bok från ett så litet förlag recenserats på så många bokbloggar samtidigt. Många bokbloggare förefaller smickrade av att de fått ett gratis recensionsexemplar, vilket kanske i någon mån bidrar till att de ger ett mer positivt omdöme om boken än de annars skulle ha gjort. (I sanningens namn ska nämnas att de allra flesta bokbloggare ger en nyanserad bild.)
Jag håller med Boktradition som skriver:
“Oinsatt i politik som jag är tycker jag att det här var en väldigt intressant bok att läsa! Tyvär överskuggar intresset för politiken och bistÃ¥ndsarbetarnas uppgifter och dedikation själva handlingen.
Som skönlitterär bok fann jag den allt för mastig, handlingen rör sig för långsamt framåt för att hålla mig kvar en längre stund och de informativa elementen tar upp för stor plats.
Mest är jag förtjust i de realistiska miljöskildringarna av omrÃ¥det men mötena och arbetsprocedurerna hade jag velat tona ner.”
När det gäller huvudpersonen skriver Holly Hock att hon har svårt att riktigt veta vad hon ska tycka om honom. Där har hon en poäng.
Huvudpersonen är inte någon osannolik hjälte, utan snarare en människa som brottas med självförakt. Det är befriande att slippa en huvudpersonen a lá Jan Guillou-hjälte!
Sofies place är ocksÃ¥ vankelmodig: “Jag har svÃ¥rt att fastna för huvudpersonen [...] hans handlingar och beteende är inte nÃ¥got som jag faller för.”
Desto mer bestämd är The book pond:
“I början uppfattar jag honom [huvudpersonen] som en olyckligt kär, halvsympatisk, luttrad bistÃ¥ndsarbetare med visioner. Hans drömmar om hur han ska förföra Kristin och fÃ¥ henne att överge sin man känns rent naiva. Men allteftersom tycker jag han förvandlas till en hycklande, cynisk och manipulativ människa, möjligen med sociopatiska drag och jag kommer pÃ¥ mig själv med att inte vilja att han ska ‘komma undan’ sÃ¥ lätt som han gör.”
Jag hÃ¥ller med om att kärlekshistorien i boken gränsar till det rent infantila. Ingen djuplodande psykologi där inte…
En full bokhylla är en rikedom kallar kärlekshistorien för “krÃ¥nglig” och “väl gubbsjuk” och skriver att den “drar ner helhetsintrycket”.
När det gäller miljöbeskrivningarna sammanfattar Hellre barfota än boklös det pÃ¥ ett träffande sätt: “Miljöbeskrivningarna är väldigt detaljerade, det är nästan sÃ¥ att man känner kläderna klibba pÃ¥ kroppen eller kylan frÃ¥n luftkonditioneringen, rÃ¥ttorna och smutsen.”
Även Bokhyllning konstaterar att det märks att “författaren har egna erfarenheter härifrÃ¥n [Nicaragua] – hur man kan försöka fÃ¥ ett bankbesök att dra ut över halva dagen för att banken har svalka [...] Jag läser boken med stort nöje av miljöbeskrivningen och berättarsättet, kanske mer än för själva handlingen.”
Det är miljödetaljerna som utgör bokens verkliga värde.
Man måste känna respekt för en person som startar ett eget förlag för att ge ut sin bok. Riktigt så framgångsrik som sin syssling Jens Lapidus är inte John ännu. Men jag tycker absolut att han ska fortsätta skriva.
Du kan läsa mer om De modlösa pÃ¥ Lapidus förlag. Där kan du även beställa boken. Om du vill ha oförglömliga detaljer om hur det är att leva i Latinamerika, en fÃ¥nig kärlekshistoria, en nästan alltför hisnande och ibland lite taffligt skriven berättelse – köp den!
Vill du ha mitt recensionsexemplar? E-posta på torbjorn_wester@hotmail.com. Jag bjuder på portot. Först till kvarn gäller.
Signerat,
(Pingat på Intressant. Prenumerera gärna på inläggen via RSS.)
Tags: Bokhyllning, Bokrecension, Boktips, Boktradition, De modlösa, En full bokhylla är en rikedom, Hellre barfota än boklös, Holly hock, John Lapidus, Sofies place, The book pond
Boktips | Torbjörn Wester | 
August 26, 2009 3:44 pm
By Gealach, August 29, 2009 @ 4:39 am
Tack för länken! Jag länkar till dig också!
By "Tomas Lindqvist", March 31, 2010 @ 6:06 pm
John Lapidus är värd beröm för miljöbeskrivningen, som tidvis är fantastisk: den som varit i Managua kan känna och lukta sig tillbaka dit. Men detta är i stort sett det enda Lapidus lyckats med i “De modlösa”. Intrigen är lÃ¥ngsökt och helt osannolik: vad skulle en sandinistregering göra med förhandsinformation om slopat budgetstöd och neddraget bistÃ¥nd? Kärleksdrömmarna är segdragna, och även om Lapidus tar upp viktiga etiska frÃ¥gor blir de mÃ¥nga funderingarna kring bistÃ¥ndet och modet att stÃ¥ upp för sina värderingar mest tröttsamma.
Författare av den här sortens litteratur har rätt att blanda fakta och fiktion. Som läsare vill man ändå att rena faktauppgifter ska stämma, och det är trist att boken innehåller så många sakfel. Ett par exempel: Lapidus skulle lätt ha kunnat ta reda på vilka villkor som gäller för ambassadanställda i stället för att raljera över påhittade förmåner. Han borde också ha tagit reda på hur budgetstöd och utfasning av bistånd beslutas.
Om Lapidus velat spegla den svenska ambassadens förhÃ¥llningssätt till IMF och ambassadörens uppträdande, sÃ¥ har han totalt misslyckats. Beskrivningen av hur ambassaden försöker tvinga Nicaragua att böja sig för IMF:s krav har ingenting med verkligheten att göra: i själva verket var ambassaden ofta starkt kritisk till IMF. Men det är betydligt värre att Lapidus ger en sÃ¥ felaktig bild av den svenska ambassadören, samtidigt som han gör det lätt att lista ut hennes riktiga identitet. I verkligheten visade hon mer mod än de flesta av diplomatkollegorna. Under fem Ã¥r arbetade hon med ett oerhört starkt engagemang för Nicaraguas fattiga, och den nicaraguanska allmänheten har en helt annan syn pÃ¥ henne än Lapidus. “Hon är sÃ¥ bra, hon vÃ¥gar kritisera men gör det alltid med respekt” – det var vad vanliga människor hade att säga om Sveriges ambassadör. Hade inte Lapidus nÃ¥gon kontakt med dem? Man undrar verkligen vad som ligger bakom hans smutskastning.
By Torbjörn Wester, March 31, 2010 @ 7:37 pm
@Tomas Lindqvist:
Tack för din långa och initierade kommentar, som tillför mycket intressant information!